Hönsmamma.
När jag var gravid med Nike så mådde jag riktigt dåligt, psykiskt! Jag mådde dåligt när någon kollade på magen och att nån skulle få ta på magen var det inte frågan om. Jag kände en skuldkänsla. Jag trodde att jag skulle bli en av dom som drabbas av en förlossnings depression. Jag var nästan helt säker på det. Patrik också! Jag var såå rädd att jag inte skulle tycka om det lilla barnet i min mage!
Jag var inte ett dugg orolig för förlossningen .. när vattnet gick en vecka innan BF så hade jag inte ens packat BB väskan för jag var ju så säker på att jag skulle få gå över 3 veckor.
Förlossningen gick väldigt bra och när Nike var ute så var alla dessa dumma känslor som bort blåsta.
Den första veckan grinade jag mest för att jag var så rädd att hon skulle försvinna, att någon skulle komma och ta tillbaks henne typ.
När vi kom hem från sjukhuset ville jag mest att hon skulle sova, jag var så rädd att hon skulle skrika som en stucken gris och att jag inte skulle få tyst på henne.. tänkte mycket på vad andra människor skulle tycka, jag vet ju vad många tycker om skrikande barn.. haha! Men allt har gått så himla super bra. Det har inte varit några problem än så länge. Jag funderar ofta på om man kan få ett till snällt barn eller om nästa måste bli ett kolik barn.
Jag trodde att det skulle bli jätte jobbigt, att man inte skulle få sova, äta. Ja att man inte skulle få en lugn stund helt enkelt. Men oj så fel jag hade. Jag tror det är bra att måla upp det värsta.. för då kan det bara bli bättre :)
Jag vet ju att man tycker om sitt barn.. men så här mycket visste jag inte att man kunde tycka om någon. Man måste få barn själv för att kunna förstå känslan! Jag har blivit väldigt nojig också, jag trodde aldrig jag skulle bli så men så blev det. Jag är rädd för typ alllt. Att hon helt plösligt ska sluta andas, att någon i affären ska ta henne om jag vänt ryggen till, att hon ska bli jätte sjuk. Det har till och med gått så långt att jag ibland måste gå in i sovrummet och kolla så ingen klättrat in genom fönstret och tagit henne! Ja jag är sjuk i huvet. Jag tänker alldeles för mycket! Jag tror faktiskt att alla mammor tänker mycket, för det gör man om man älskar sitt barn så mycket så man håller på att spricka!
Jag var inte ett dugg orolig för förlossningen .. när vattnet gick en vecka innan BF så hade jag inte ens packat BB väskan för jag var ju så säker på att jag skulle få gå över 3 veckor.
Förlossningen gick väldigt bra och när Nike var ute så var alla dessa dumma känslor som bort blåsta.
Den första veckan grinade jag mest för att jag var så rädd att hon skulle försvinna, att någon skulle komma och ta tillbaks henne typ.
När vi kom hem från sjukhuset ville jag mest att hon skulle sova, jag var så rädd att hon skulle skrika som en stucken gris och att jag inte skulle få tyst på henne.. tänkte mycket på vad andra människor skulle tycka, jag vet ju vad många tycker om skrikande barn.. haha! Men allt har gått så himla super bra. Det har inte varit några problem än så länge. Jag funderar ofta på om man kan få ett till snällt barn eller om nästa måste bli ett kolik barn.
Jag trodde att det skulle bli jätte jobbigt, att man inte skulle få sova, äta. Ja att man inte skulle få en lugn stund helt enkelt. Men oj så fel jag hade. Jag tror det är bra att måla upp det värsta.. för då kan det bara bli bättre :)
Jag vet ju att man tycker om sitt barn.. men så här mycket visste jag inte att man kunde tycka om någon. Man måste få barn själv för att kunna förstå känslan! Jag har blivit väldigt nojig också, jag trodde aldrig jag skulle bli så men så blev det. Jag är rädd för typ alllt. Att hon helt plösligt ska sluta andas, att någon i affären ska ta henne om jag vänt ryggen till, att hon ska bli jätte sjuk. Det har till och med gått så långt att jag ibland måste gå in i sovrummet och kolla så ingen klättrat in genom fönstret och tagit henne! Ja jag är sjuk i huvet. Jag tänker alldeles för mycket! Jag tror faktiskt att alla mammor tänker mycket, för det gör man om man älskar sitt barn så mycket så man håller på att spricka!
Kommentarer
Postat av: Maria E
Du är så himla go Gisela =)
Du är världens bästa mamma, de vet jag!
Trackback
